Attar of Nishapur

Farīd ud-Dīn ‘Attār (ca 1110–1221), född i Nishapur, är en central gestalt i persisk sufism och poesi. Hans pseudonym ‘Attār ("parfymören") sägs spegla hans yrke eller hans förmåga att sprida andlig väldoft genom sina verk. Hans mest kända verk, Mantiq al-Tayr (Fåglarnas konferens), är en allegorisk berättelse om själens resa mot Gud, där fåglar representerar olika själar som söker den mytiska fågeln Simorgh, en symbol för det gudomliga. ‘Attārs poesi och hagiografier, såsom Tadhkirat al-Awliya (biografier över helgon), har haft ett enormt inflytande på senare poeter som Rumi, som enligt legenden prisade ‘Attār för att ha "vandrat genom kärlekens sju städer" medan han själv bara "vänd in på första gatan."

‘Attārs poesi är genomsyrad av sufistiska teman som:

Gudomlig kärlek (‘ishq): Kärleken som löser upp egot och förenar själen med Gud. Själens resa: Från världsliga illusioner till fanā (självutplåning) och baqā (evig existens i Gud). Enhet (tawhid): Allt är Gud, och världen är en slöja som döljer Hans närvaro. Inre transformation: Behovet av att transcendera materia, tid och rum för att nå det gudomliga. Analys av ‘Attārs citat och deras sufistiska innebörd: De presenterade citaten avslöjar ‘Attārs mystiska vision och hans fokus på kärlek, enhet och själens transcendens. Jag kommer att analysera några nyckelcitat och koppla dem till hans bredare filosofi samt till de tidigare dikterna där relevant:

"I shall trample Matter and Space with my horse, beyond all Being I shall utter a great shout, and in that moment when I shall be alone with Him, I shall whisper secrets to all mankind." Sufistisk innebörd: Detta citat fångar ‘Attārs vision av att transcendera världsliga begränsningar (materia och rum) för att nå enhet med Gud. Den "stora ropet" symboliserar extasen i fanā, där själen löses upp i det gudomliga, och viskandet av hemligheter är baqā, där själen förmedlar gudomlig visdom till mänskligheten. Koppling till tidigare dikter: Detta ekar i dikten "خاک آن کس شو که آب زندگانش روشنست", där poeten transcenderar världarna för att ösa gudomlig nåd över själen, och i "My Burning Heart", där själen dansar bortom världsliga band ("free as the wind"). Jämfört med Farrokhzads utvecklade dikt, där poeten ber om att bäras av kärlekens örn, är ‘Attārs bild mer självsäker och extatisk, men båda uttrycker transcendens. "The Sea will be the Sea, Whatever the drop's philosophy." Sufistisk innebörd: Detta citat illustrerar tawhid, där havet (Gud) är evigt och oföränderligt, oavsett dropparnas (individuella själars) begränsade perspektiv. Det betonar att mänskliga idéer inte kan ändra den gudomliga verkligheten. Koppling till tidigare dikter: Detta resonerar med "سِرُّ السَرائِرِ مَطوِيٌّ", där Guds närvaro är konstant mitt ibland skapelsen, trots deras blindhet. Det kontrasterar mot Farrokhzads melankoliska sökande efter mening, där droppen (poeten) kämpar med illusioner, medan ‘Attār ser droppen som en del av havet. "In Love no longer 'thou' and 'I' exist, For Self has passed away in the Beloved." Sufistisk innebörd: Detta är en klassisk formulering av fanā, där kärleken till Gud utplånar egot och förenar själen med det gudomliga. Kärlek är den ultimata vägen till enhet, där dualiteten mellan "du" och "jag" försvinner. Koppling till tidigare dikter: Detta ekar starkt i "بی‌همگان به سر شود", där poeten uttrycker att livet är omöjligt utan den älskade, och i "عاشقان را گرچه در باطن جهانی دیگرست", där kärlek transcenderar världsliga ramar. I Farrokhzads utvecklade dikt uttrycks detta som en bön om att "dö i mitt jag" för att leva i Gud, medan ‘Attārs ton är mer triumferande. "Do all you can to become a bird of the Way to God; Do all you can to develop your wings and your feathers." Sufistisk innebörd: Denna bild, från Mantiq al-Tayr, uppmanar själen att förbereda sig för resan mot Gud genom andlig disciplin och kärlek. Fågeln är själen, och vingarna är dygder som bön, ödmjukhet och hängivenhet. Koppling till tidigare dikter: Detta påminner om "خلق‌های خوب تو پیشت دود بعد از وفات", där dygder följer själen som följeslagare, och "آن عزیزی گفت شد هفتاد سال", där självrannsakan leder till glädje i Gud. I "My Burning Heart" är dansen själens vingar, men ‘Attārs bild är mer praktisk och moralisk. "Yet what are seas and what is air? For all Is God, and but a talisman are heaven and earth To veil Divinity..." Sufistisk innebörd: Detta citat betonar tawhid, där hela skapelsen är en manifestation av Gud, och världen är en slöja som döljer Hans närvaro. Genom att se bortom slöjan kan själen uppleva Guds allomfattande verklighet. Koppling till tidigare dikter: Detta ekar i "سِرُّ السَرائِرِ مَطوِيٌّ", där Gud är närvarande i varje stund, och i "خاک آن کس شو که آب زندگانش روشنست", där poeten ser Guds ljus i skapelsen. Det kontrasterar mot Farrokhzads kamp med världsliga illusioner, där ‘Attār ser världen som en gudomlig spegel. Koppling till tidigare dikter, "My Burning Heart" och Farrokhzads utvecklade dikt: ‘Attārs poesi och citat delar flera teman med de tidigare dikterna du delat, men hans ton är ofta mer universell, allegorisk och triumferande, vilket kontrasterar mot vissa dikters melankoli eller desperation. Här är några specifika kopplingar:

Jämförelse med "My Burning Heart": Gudomlig kärlek och extas: "My Burning Heart" uttrycker en brinnande passion för det gudomliga genom dans och eld, vilket liknar ‘Attārs "I burn with love unto myself" och hans extatiska rop i transcendens. Båda betonar kärlekens glädje och frihet. Transcendens: Båda verken ser själen som frigjord från världsliga band – ‘Attār trampar på materia och rum, medan "My Burning Heart" är "free as the wind". ‘Attārs allegoriska fåglar i Mantiq al-Tayr förstärker denna bild. Tonala skillnader: "My Burning Heart" är mer direkt lyrisk, medan ‘Attārs citat är ofta filosofiska och allegoriska, med en bredare kosmisk vision. Jämförelse med Farrokhzads utvecklade dikt: Själens längtan: Farrokhzads dikt uttrycker en melankolisk desperation över vinets otillräcklighet och bön om kärlekens örn, medan ‘Attār är mer självsäker och triumferande, som i "I shall trample Matter and Space". Båda söker dock enhet med Gud. Sufistiska metaforer: Farrokhzads vin och örn liknar ‘Attārs vin av kärlek och fåglar i Mantiq al-Tayr, men ‘Attār betonar en universell enhet (tawhid) snarare än personlig kris. Filosofisk och känslomässig djup: Farrokhzads dikt är introspektiv och existentiell, medan ‘Attārs citat är kosmiska och allegoriska, men båda berör själens resa från illusion till sanning. Jämförelse med tidigare persiska dikter: Gudomlig kärlek: Liksom i "مطرب مهتاب رو آنچ شنیدی بگو" och "بی‌همگان به سر شود", betonar ‘Attār kärlek som nyckeln till enhet, särskilt i citat som "In Love no longer 'thou' and 'I' exist". Hans ton är dock mer allegorisk än den klagande tonen i "بی‌همگان به سر شود". Själens resa: Dikten "آن عزیزی گفت شد هفتاد سال" delar ‘Attārs fokus på inre rening och att överge felfinnande, medan hans fåglar i Mantiq al-Tayr ekar i "خاک آن کس شو که آب زندگانش روشنست", där själen transcenderar världarna. Sufistisk visdom: ‘Attārs tawhid i "All is God" resonerar med "سِرُّ السَرائِرِ مَطوِيٌّ", och hans uppmaning att bli en fågel på Guds väg liknar moralen i "خلق‌های خوب تو پیشت دود بعد از وفات". Hans poesi är dock mer kosmisk och allegorisk. Tonala skillnader: Jämfört med de extatiska dikterna som "امروز جنون نو رسیده‌ست" eller den melankoliska "پر كن پياله را", är ‘Attārs ton ofta en blandning av extas, filosofi och moralisk vägledning.